Truls Ljungström's Reviews > The Theory of Moral Sentiments

Fantastisk.

Jag håller inte med om utgångspunkten - Smith verkar argumentera för att moral är en funktion av strävan efter sympati; att vi är goda mot varandra, eftersom vi vill bli uppskattade av varandra. Han avslutar till och med hela boken med att argumentera för att skammen att inte bli betrodd är den huvudsakliga orsaken till trovärdighet i mellanmänskliga relationer. För allt detta argumenterar han logiskt, med goda psykologiska observationer bakom varje påstående. Boken är onekligen insiktsrik - den får en att tänka igenom flera moraliska frågor som oftast lämnas därhän. Samtidigt förklarar boken inte godhet mot individer utanför den egna gruppen - om jag vill få respekt av de jag respekterar, kommer jag att vidmakthålla hedervärt beteende mot dem. Detta förklarar både ridderlighet och inbördes respekt och sanningsenlighet i ekonomiska system. Däremot kommer jag inte utifrån det argumentet att vara god mot de jag skulle se som undermänniskor eller ickemänniskor - de som saknar de sociala markörer som signalerar att de är personer och inte mänsklig boskap. Tänk skillnaden mellan tvåfödda och kastlösa i Indien, eller mellan fria och trälar i det förkristna norden. Eller för den delen mellan de som tillhör din ideologi och de som tillhör fiendesidan i ett politiserat samhälle nära inbördeskrig. Av vad vi vet om mänsklighetens tendens att agera med hjärtat och döda det som hotar de våra, borde just hanteringen av klassificatoriska fiender vara ett av nyckelfenomen som en moralisk teori måste hantera. Det begär efter ömsesidig respekt som Smith lägger till grund för moral, bör rimligen inte utsträckas till dessa, eftersom de i egenskap av fiender, är bortom varje förakt, och därmed individer vars uppskattning inte sökes. Jag kan inte påminna mig att Smith hanterar den invändningen - nu har jag läst denna bok under 6 månader och kan därmed ha glömt det, men jag ser inget svar i mina anteckningar från boken, och vanligen är jag rätt noggrann med sådana saker.

Under renässansen var detta en stor diskussion - var katoliker och protestanter tvungna av religiösa skäl att vidmakthålla god tro med varandra? Mer generaliserat: är jag tvungen att se dig som ett moraliskt subjekt även om jag hatar hur du agerar i världen, och därmed dig, eftersom ditt agerande straffar ut dig från människosläktet? Med moralisk psykologism som grund, så ser jag inte hur man kommer fram till ett positivt ställningstagande. Hur kan medmänsklighet utsträckas till den som inte längre kan ses som mänsklig? Men eftersom alla klassifikationer av grupper (möjligen bortom ättetillhörigheten, dvs den utsträckta familjen) är konstruerade, vilket förutsätter möjligheten att agera med respekt mot varandra under konstruktionsfasen, är det uppenbarligen möjligt att utöva moraliskt beteende även mot den som vi föraktar. Vilket omvänt naturligtvis gäller för smittan av hat också - min fiendes vän är min fiende enligt de flesta, även det är irrationellt, om än väldigt lätt för människor att falla in i. Med risk för att överpoängtera detta argument: Med Smiths grund, borde vi inte ha någon moral kvar, för vi borde bara utsträcka den till de som vi inte föraktar, och eftersom människor har lätt att känna sig moraliskt överlägsna, har vi lätt att förakta. Ändå finns ett samhälle och en presumtion av att den andra är respektabel, och att vi "borde" utsträcka respekt trots väldigt mycket motstånd.

Det gör att jag personligen hellre skulle argumentera för en moralisk instinkt, som jag menar är oberoende av psykologiska behov. Även om mänskligheten runt dig är för djävlig, strävar de allra flesta efter att vara bättre än sin omvärld - trots att deras förutsättningar inte motiverar det, rent sociologiskt. Här kan vi lägga in hur mycket kommentarer som helst om hur sociologiska förklaringar skapar inlärd hjälplöshet, men just nu är det faktiskt inte relevant. Det relevanta är att människor i allmänhet, för allt vad vi konstant misslyckas med att vara den vi vill vara, är bättre än vad våra omständigheter och fiendskaper och vår psykologi borde tillåta oss.

Lyckligtvis är Smiths hela argumentation metodologisk. Den förklaring han inledningsvis ställer upp är inte bärande för varför processen moral initieras, utan bara för hur processen moral fungerar. Det gör också att jag oreserverat rekommenderar denna bok. Den är inte bara moralfilosofiskt excellent, utan dessutom en utmärkt genomgång av praktiskt installerande av samhällsbevarande institutioner. Den förklarar väl det där som Napoleon lär ha sagt - att han värderade en Luthersk predikant till 2-3 kompanier soldater, vad gällde förmågan att pacificera och bygga motståndskraft i territorier.

Som sagt: utmärkt bok, skogstokiga postulat. Läs den.